Det röda rinner lite lätt brännande ner för strupen. Så gör också det sunda förnuftet, fast det rinner ut ur kroppen likt svett på en svettig springtur. Vill inte känna sig förnuftig, vill inte ta del i några senare kommande konsekvenser. Leva i nuet. En klunk till.
Det är så sjukt hur så lite kan förstöra så mycket. Men det gjorde det. Samtidigt som i och för sig så mycket förstorde så oerhört mycket. Tvivel infinner sig i kroppen. Är det meningen att det ska kännas såhär?
Hade varit så lätt att skylla på något annat. Tyvärr kunde jag inte dra till med någon slags sjukdom, diagnos eller att jag var deprimerad. Det var förståeligt att jag kände så här. Det skulle gå över. Tids nog. Synd bara att tiden tycktes stå alldeles stilla.
Fast nog började det snurra lite nu, ja, det sköna pirret spred sig sakta i kroppen. Dags att sluta tänka, dags att bara vara.
En tur längs minnenas kvarter av Minna Nevalainen
