Idag fyller min storebror Hannes 22 år, stort grattis till honom! :) Idag är det Super Mario och min bror i centrum. Jag sitter just nu bredvid honom när han dör gång på gång på gång på gång.. Haha, men det är ett roligt spel.

hejsan!

Igår var det endel som hände - som vanligt. Vi var på begravningsbyrån med pappas favoritsaker och de kläderna han skulle ha samt vigselringen. Sedan åkte mamma och jag till Jysk och jag fick en superfin soffa! Den kommer nästa torsdag. Hur fin som helst med en bred schäslong. Nice! Sedan gick vi in på Plantagen och köpte hem massa nya blommor. Vi gjorde om lite i badrummet, det blev jättefint :)

Senare så fikade vi inne hos en granne, och min morfar och hans Lizzie kom hit från Växjö. De var också med och fikade. På kvällen så blev jag och Martin skidsugna så vi gick upp på vinten och hittade skidor och stavar. Dock behövdes pjäxorna vilket vi inte orkade leta efter. Så då kom vi på att vi kunde leta ute i boden efter mina och Hannes miniskidor/trickskidor. Vi hittade termobyxor och allt möjligt vi kunde ta på oss och stack sedan ut på en skidtur till en lekplats i närheten av mig där det även finns en liten backe. Den kändes läskigt brant med skidorna på sig men det gick ändå! Visserligen gjorde jag mig till en boll och "välte" när det blev läskigt haha!

Sen så spelade jag massor med Super Mario, hihi.

Har gjort massa saker ända sen jag vaknade idag. Varit på vinden med saker, tagit ner saker från vinden, tömt min ena hylla och tömt min brors ena hylla och bytat plats på våra saker eftersom jag ska flytta in där. Bytt lakan, spelat tv-spel, handlat, kollat på bil med mamma, ätit sallad ute med mamma. Suttit i bilkö länge, hängt upp tvätt och städat. Nu vill jag inte fortsätta listan, då somnar jag säkert bums med det samma när jag ser hur mycket jag gjort :P

Inte tänkt så mycket idag heller. Imorgon ska jag och mamma begravningsbyrån och lämna pappas kläder han ska ha och lite sånt.

Nu är jag trött känner jag. Och snart dags för kvällsmat, omelett!

Psykolog idag

Nehepp, nu får jag visst inte spela så mycket Wii jag vill :( Eftersom jag blir så uppslukad i det att jag glömmer tid och rum försenar det processen i mitt sörjande. Var nämligen hos en psykolog idag och pratade ut om allt. Jag berättade att jag sysselsatte mig så mycket som möjligt med allt möjligt man kan göra men det var inte superbra det heller eftersom då tillåter jag inte mig själv att tänka och känna efter.

Hellre då att bli lite ledsen och släppa ut allt, tydligen.. Men att jag inte är ledsen så mycket nu och är så pass "stark" som jag är är tydligen för att jag är i en chockfas just nu och inte riktigt vet vad som hänt. Psykologen märkte det direkt på mig när jag talade om hur det var och så. Konkreta saker som minnen och sådant kan jag bara rabbla upp som ingenting men så fort någonting händer som handlar om känslor, tillexempel då jag fick hans mössa i huvudet från hatthyllan och sen tog ned halsduken och kände hans doft, då blir det jobbigt och jag blir ledsen och gråter. Så det är skillnad på konkreta saker när jag berättar än när jag går in i hans rum och verkligen känner hur det är.. Så jag skulle känna lite mer nu.. Svårt!

Skönt att veta att jag är "normal" iaf. Känner mig lite som en känslokall robot eller sten. Viktigt att omge mig med folk jag gillar och så också. Hon sa mycket bra grejer men kommer inte riktigt ihåg allt nu.. Ska titta lite web-tv nu, det är iaf inte Wii så det borde väl inte räknas....?

Hejsan. Har spelat på mitt nya wii idag. psykolog imorgon.

Hälsat på min brorsa idag i sitt korridorrum vilket var jättefint och trevligt inrett i sann Hannes-stil :)

Läget är att jag är supertrött och inte har tänkt något på det överhuvudtaget. Har inte berättat något heller, eller nämnt något. Bra eller ej får tiden utvisa.

Är suuuuuuuupertrött verkligen.. Hade varit skönt att gå och lägga sig...

Somnade snabbare än snabbast inatt. Skönt. Är supertrött även om jag sovit bra.

Har spelat Super Mario hela dagen.. Jag fick ett Wii igår och spel till det. Jippie. Känner att jag inte är så entuastisk men jag försöker för jag har alltid velat ha spelet och det får mig att komma en bort en stund.

Ska hälsa på min storebror i hans nya lya i Lund idag. Ska bli roligt att se hur han bor.

Tycker det är jobbigt med det mesta. Visar jag mig glad tror folk att jag är glad och kanske "glömmer" hur det egentligen är. Visar jag mig ledsen så är det jobbigt. Vet inte hur jag ska vara :(

Sen tycker jag det är så synd om mamma och min bror. Det som är kvar av familjen. Saknar pappa så mycket!!!!! Nu kom tårarna.. Oj, där gick visst 40 minuter.. Nu är jag slutkörd.. Skriver mer imorgon.

Hejsan bloggen och ni andra..

Idag har varit en skitdag känslomässigt. Har inte gråtit en enda liten tår, bara blivit tårögd och haft gråten i halsen. Släpper inte ut det. Nu känner jag mig blockerad, att jag blockat tårkanalerna. Har istället en bautastor klump i magen vilket inte är så speciellt roligt.. Mår mycket sämre nu än vad jag gjorde innan, mycket skönare att kunna släppa ut det.

Varje gång jag tänker på det så slår jag bara bort på en gång, skjuter upp smärtan. Om det nu är möjligt eftersom det är jobbigare nu såhär än att vara ledsen och gråta. Nu känner jag mig nästan bara som en robot som måste bli sysselsatt. USCH.

Igår träffade jag många fina vänner. Jag kan ärligt säga att jag är så glad att ha er. Ni, en speciell grupp människor som finns nära mig. Igår var det så skönt att få prata av sig, och de jag pratade med lyssnade helhjärtat och var allmänt underbara.. I vissa fall tycker jag kanske att det är jobbigt att något sådant här behöver hända för att folk ska visa sitt stöd/intresse, men i allra de flesta fallen så var alla så superdupersnälla. Ni ska veta att allt ni gör för mig uppskattas till tusen, nej till miljonen!

Usch igen.. Orkar inte med klumpen i magen som äter mig inombords. Gnager i mig. Det är som att strunta i att gå på toa, till slut blir man förstoppad. Nu har jag blockat tårkanalerna och mina känslor genom att hela tiden intala mig att detta inte är sant även om bilderna och minnena i huvudet är sanna.. Det slår jag bara bort... Det jobbiga är att jag vet om det. Snyft.

Finurlige pappa

Hej. Jag sov gott inatt. Jag kunde förstås inte låta bli pappa-mappen jag gjorde på skrivbordet i datorn. De fina bilderna. Ska visa er den bilden där pappa är i sitt esse. Det finurliga leendet när han ville visa något nytt han köpt, eller nåt vi inte visste hur det fungerade. Den bilden kommer upp i detta inlägget.

Min finurlige pappa i somras i Toscana, Italien. Han pillar med sin kamera och har säkert tagit nåt fint kort!

Jag och baby har städat idag. Mamma var iväg på jobbet imorse tills nu. Igår sa hon att vi skulle röja lite idag, moster Gunilla kommer idag. Så vi dammsög, torkade alla ytor, plockade undan allt i köket, tog bort julblommor/vissna blommor, tömde diskmaskinen osv osv. Mamma blev superglad! Känns skönt. Det var inte så svårt att ta i disktrasan (haft lite disktrasefobi innan). Så från och med nu ska jag börja städa mera i hemmet och inte i mina rum enbart. Det var kul o se hur fint det blev och hur lätt det var. Pappa gillade ordning så det ska jag hålla upp till honom.

Tankar innan läggdags

Jag trodde jag skrev hur det blev efter begravningsbyrån. Det kanske jag har också, då får ni läsa det en gång till.. Det gick bra där. Gråten kom då och då. Men vi enades om allt, dödsannonsen, kista, blommor.. ja allt. Känns bra.

Det jag inte gillar och ändå tänker endel på är att pappa ligger i ett kallt bårhus. Fick iofs veta att han låg i sjukhusets bårhus och dem sköterskorna vi hade var superbra så jag hoppas bara att personalen på bårhuset är lika bra. För behandlar dem honom ovärdigt eller ja gör nåt dumt med kroppen så blir jag så ledsen. Hade nog inte fått veta det men ändå. Han ligger i ett kylrum.. Och fryser :( Fast fick höra att ja, "han" är nog inte där, själen åkte till himmelen direkt. Det är "skalet" som är kvar på bårhuset. Känns ändå som om att det är så. Men gillar ändå inte att han ligger där..

Att gå och kolla o hälsa på honom igen blev idag nästan uteslutet. Pratade här hemma om det och vi var alla överrens om att vi fick ett bra avslut och adjö. Han var fin och såg ut som sig själv och var ändå rätt varm fortfarande. Hälsar man på nu kommer han vara jättekall, och han kan ha blivit blå i ansiktet och kroppen. Man ändras ju. Hade ju inte varit kul o se något man kanske blivit lite rädd för.. Nu när jag har en sån bra bild och så- Det var mer att det kändes som att jag ville hälsa på honom en miljon till gånger, inte vilja släppa honom. Men någon gång måste man, och det var bra igår. Begravningsentreprenören sa också det, "var det bra och fint igår så ska du nog hålla fast vid det". Han försökte absolut inte bestämma åt mig men han ville ändå lägga fram vad han tyckte var bäst utan att det blev för mycket.

Jag o de andra rensade ut hallen. När jag skulle ta mina vantar innan ramlade hans mössa ner och gjorde sig påmind. Sen såg jag skorna han ofta hade haft, då kommer tårarna igen. Jag vill absolut inte rensa ut honom direkt, men vissa sådana saker gör mer ont än gott. Så jag tog bort allt sen lade vi det på hans rum. En jacka hänger kvar som minne. Jag var i hans rum innan.. Jag hittade nämligen påsen mamma tog med till sjukhuset med kläder och neccecär till pappa. Vi trodde ju att han skulle åka hem... Så då brast det såklart igen. I påsen låg kläderna han hade på sin sista dag. Jag kramade dem länge, sen lade jag dem i hans säng. Då la jag mig även i sängen och kramade kläderna och sniffade på kuddarna. Då kom ju gråtet såklart. Pappa-lukten gör mig svag. Alltid gjort. Allt i det rummet är pappa, alla tavlor, prydnader, allt. (Mamma o pappa hade separata sovrum, så han hade ett eget).

Känns skönt att kunna gå dit och få vara hos pappa lite. Det känns så.. Vill bara krama honom.. Min fine pappa.. :'( Det kommer iofs vara ett rum jag alltid kommer att gråta i nu i början eftersom det är så superkänsligt men det är skönt på sitt sätt och även inte. Går inte förklara. Skönt att han hade ett eget rum ialla fall.

Ska väl försöka sova nu, hoppas det går lättare än inatt även om det var relativt lätt ändå trots vad som hänt. Tankarna snurrade bara kring pappa och bilderna var kvar från igår på sjukhuset och då på toaletten.. Har lite mer saker kring det sen, om en sak vi tror kanske hände där inne. Skriver nog om det imorgon, beror såklart på. Jäkligt skönt att ha min blogg iaf.

Pappsi, saknar dig

Begravningsbyrå

Natten gick okej. Det var bara svårt att somna när jag visste att det bara var ett dygn sedan allt hände. Varje klockslag påminde mig om en viss grej. "Aha, nu är klockan si och så mycket, det var då..." osv osv.. Nu har klockan blivit lite i elva, nu var vi nog i rummet där de gjort iordning pappa och lagt honom i en särk och tänt ljus. Att gå in där.. Det var det jobbigaste tror jag. Då blev allt så definitivt.

Ännu har inga tårar trillat, håller emot dem. Vet att det inte alls är bra att göra så, men jag orkar inte släppa lös vattenfallet ännu. När jag var nyvaken och funderade på allt kände jag mig nästan som vanligt, jag kände mig okej i kroppen och ja, det kändes ändå ganska bra. Som om man sovit bort problemen, Men ja, sen ringer ju blomsterbud och tar ner en lite på jorden.

Hemsk mening, tar ner en på jorden.. Betyder det att jag var nästan vid pappa i himmelen? Då vill jag inte tas ned på jorden.. Näää.. Nu kommer tårarna.

Idag ska vi till begravningsbyrån. FYFAAAAAN säger jag. UUUUSCH. Att man ska göra allt sånt. Det är ju nog med sörjandet, men nä man måste ju göra en massa saker nu efteråt. Ååh :( Nää nu vill jag till pappa.

Allt är så konstigt. Nu är det verkligen jag mot världen liksom. Mot dem som inte vet. Man går med en hemsk grej inom sig som de andra inte har en aning om. När vi handlade igår, ville bara gråta men vad tror de andra? De fattar ingenting. När jag gick ifrån sjukhuset o folk skrattade och var glada så kände jag mig lite borta. Man har en upplevelse i sig man inte kan dela med hela världen, och som man inte heller ska. Men det blir ändå lite "vi och dem"-fenomenet. Man känner sig lite, borta..

Dags att försöka sova nu efter ett nästan sömnlöst dygn. Tankarna går upp och ned hela tiden. Tårarna kommer och går.

Gjorde en pappa-mapp med bilder på datorn, bilderna från semestern. Där har han förvisso inget hår men han såg så glad ut på de bilderna. Nu hade han hår. Det tyckte jag var bra, då tänkte man inte alls på att han var sjuk.

Det är nog det värsta, han verkade inte alls så sjuk som han var. Därför trodde man ju inte att detta skulle hända.

Måste skriva lite nu bara, för det var exakt nu han satt inne på toan och hela förloppet utspelade sig innan ambulansen kom. När han satt och sa att han hade så ont.. Ambulans, operation, uppvak, allt till i väntrummet, när vi höll om honom, klappade honom, sa farväl. MEEEEEEEEP!!

Måste sova nu. Ville bara skriva, att nu hände allt. Lite i halv tolv kom ambulansen, vi åkte härifrån ca. 20 eller kvart i tolv. Framme på akuten 23:59. Operation kl. 01. Klar med operation 03. Låg på uppvaket o vaknade kanske ca. 03:30. Vi hade en fin stund och pratade och skrattade med pappa där han låg i sin syrgasmask. Han hade humor in i det sista, den lille spelevinken :) Det gjorde det lättare att se att pappa var relativt glad in i det sista. Visst han hade ont i magen i intervaller då han skrek "ONT!!" "ONT I MAGEN!!" och lät som ja, en liten pappa som gnyr av smärta. Man kunde nästan kramat sönder honom där och då.

Han slutade prata efter 06:00 någon gång och somnade, det gjorde även jag. Blev väckt lite innan halv tio på morgonen, pulsen började sjunka rejält då. Det var då det hände. När pulsen var runt 30 som den var ett litet tag så pustade han ut, en riktigt stor suck lät det som. Sen kom det två-tre stycken till mindre pustar. Sen var pulsen på 0. Då stängde dem av monitorn. Och vi förstod att nu var han borta, på riktigt. Älskade pappa.

Jag fick säga att jag älskade honom innan operationen och även efter, pappa sa det till mig också. Hans sista ord till mig var "sötnos"... Han försökte även pussa min hand när jag höll i hans hand, men syrgasmasken var ivägen. Så besviken han blev, men gesten värmde i mig hursom helst. Han upprepade också några gånger "hur gott" (hur skönt) det var när vi smekte hans armar och höll i händerna. Han var ju alldeles iskall.

Han hade visst inte kunnat räddats, hur man än vridit och vändit på detta. Tjocktarmen sprack pga. en viss cancermedicin, det som var i tarmen kom ut i kroppen och det blev blodförgiftning, därav de blåa naglarna. Han fick kateter och stomi vid op:n. Inget hade kommit ut ur katetern vilket tydde på att njurarna och alla de andra organen lagt av pga förgiftningen. Det var hjärtat, lungorna och hjärnan som fortfarande fungerade. Tur var väl det, vi hann alla säga adjö och ha en fin stund tillsammans innan han somnade.

Uuusch nu när jag tittar på klockan så hade ambulansen kommit :( Måste stänga ner nu. Vi tänker på dig, pappa.

Ärligt talat. Hur ska jag klara detta? Jag ser "pappa"-saker överallt. Hans mat i kylen, snus på bordet, bok vid sängen, saker han gillade extra mycket i affären. Hans kläder i tvätten. Listan kan göras sååå lång.

Att bli påmind om och om igen, gråta mer och mer och mer, är det vad som händer efter en sådan här sak? Samtidigt som livet måste gå vidare så kommer det hacka sig fram ett tag nu.

Han köpte biljetter till Melodifestivalen när det är i Malmö Arena. Vi skulle gått dit med honom i februari.. Han ville visa sitt initiativ och skickade glatt ett sms med infon att han bokat eftersom han så gärna ville gå med oss. Mitt hjärta går i tusen delar...... Pappa... PAAAAAAAAPPPPAAAA KOOOM HIIIIIIIIIIIIITTTTTTTTT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag gråter och gråter, förstår inte hur det kunnat hända så fort. Igår var jag och pappa på Mobilia och åt lunch samt shoppade lite. Vi åt kvällsmat tillsammans, såg tv ihop, delade på en muffins. Och det var igår. Nu, nu är han inte här. Jag ser bara hans vackra ansikte, vitt som snö (eftersom blodet försvunnit från ansiktet) liggandes alldeles stilla som om han sov. Jag skakade honom lite, "pappa!!" men inget svar. Han är borta.

Igår, då var vi, han och jag. Nu är han någon annanstans, borta från oss. KOmmer vilja besöka honom igen, på bårhuset... Usch, allt med döden låter så hemskt! Kunde det inte hetat vilohuset eller nåt?

Jag hittade honom, igårkväll, inne på toan.. Han var vit och mådde illa sa han.. Jag trodde det var cellgifterna som spökade men det var allvarligare än så.

Nä, klarar inte mer nu. Tårarna strömmar, men jag, vi, ska klara detta! Jag vill vara stark, även om jag nu känner mig så svag att vinden kan klyva mig i två delar bara av den minsta lilla pust..

Känner mig bebisliten.. Min pappa är borta. Min PAPPA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!