Tack för de fina kommentarerna jag har fått. Det känns fint med era ord.

Just nu är jag megatrött med huvudvärk. Känner lite ångest. Orkar inte direkt göra något. Jag som innan tyckte att jag hade "alla på min sida", att de förstod allt jag kände o så.. Nu känner jag mig ensam i sorgen. Jag är jätteledsen inombords.

Visar mig starkare än vad jag behöver. Men vem fan tror att jag ska vara stark nu? Min pappa har dött! Jag har en vän som inte vet hur man ska bete sig.. Det gör ont. Jag vill inte glida ifrån, samtidigt är det inte upp till mig nu.. Föreställ er att något liknande skulle hänt er, hur hade ni velat bli bemötta och behandlade då? Mitt svar är: Med kärlek. Det räcker.. Man behöver inte förstå hur jag har det för att fatta att det gör ont och det som behövs är kärlek. Kärlek är ett stort begrepp: Kramar, omtanke, lyssna, brev, ringa, finnas nära osv osv. Skulle kunna skriva hur långt som helst om det.

Idag när jag körde till en annan vän så körde jag ambulansvägen.. Alltså där ambulansen körde mig o pappa till sjukhuset. uschhhhhhhh. Tårarna kom hela tiden tills jag inte orkade smågråta längre utan släppte ut det jag kunde när jag hade parkerat. Satt väl där i en kvart eller så och var ledsen och försökte samla mig. Inte blev det bättre av massa snö, som skulle in i min sko och blöta ner mig, dumma!!

Var hos doktorn idag. Hon är jättesnäll. Jag följer fortfarande vår "deal", båda är glada och nöjda.

Kramar från en väldigt trött liten bloggerska