Jag är ledsen. Lyckan ifrån resan varade inte länge. Redan nu känner jag mig nere igen och ser ingen direkt framtid. Jag har legat under täcket hela dagen och inte gjort någonting fastän det varit över 25 grader ute. Jag vill åka bort igen. Vara ifrån allt. Bara vara borta. Det var så skönt.
Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Ni finns där, men ni är ändå so far away. Ingen kan någonsin sätta sig in i hur det är nu. Det blir inget Lunds Universitet i höst. Jag ska gå på dagvård på IDUNkliniken. Börjar gråta nu när jag tänker på det.. Jag trodde aldrig att jag själv skulle bli fast i en självdestruktiv sjukdom. Inte heller att min omgivning har gjort så mycket skada att jag inte kan känna mig hel. Alla jag pratat med om IDUN har sagt att jag borde börja där. Mina vänner, min familj, min pojkvän, min doktor.. Valet ligger i mina händer. Men jag rår inte för känslan att inte ha kontroll. Jag kommer vara där från 8-16 varje dag. Som skola. Eller vuxendagis.... Varför?
Jag kan inte lägga band på mina känslor. På hur arg jag är. På hur ledsen jag är. Förvirrad. På hur ensam jag känner mig. Jag vill bli frisk från allt. Men jag har en känsla av att det inte kommer att fungera. Att det redan gått för långt. Att jag kommer behöva flera år med hjälp. Det orkar jag inte....
Låt mig inte ta ner era goda humör, tänk på vad ni har som är bra. Jag ska försöka tänka på e ljuspunkter som finns i mitt liv nu. Även om det känns väldigt mörkt.
/Mindy
2 kommentarer:
Jag börjar på dagvården på Idun imorgon. För andra gången. Fick avbryta behandlingen förra gången.
Vågar du ta emot den hjälpen som Idun ger dig så kommer det säkert bli bra. Eller iaf bättre. Dom vet vad dom gör. :)
i feel wit you. det är sommar och jag vill bara gå o dränka mig i sjön can i be happy again can i känner mig ensammare än ensammast :'(
Skicka en kommentar