Dagarna är lika varandra, går upp i anständig tid, övningskör på bilskolan (och hemma), läser, solar lite, tar en promenad ibland, tränar.
Mamma sa att jag inte verkat glad på de senaste veckorna. Vilket faktiskt är sant. Jag har inget att vara ledsen över, men heller inget att vara glad över. Det enda som egentligen riktigt känns, är att det känns ensamt. För ensamt.
Alla verkar så upptagna i sitt nu. Även de närmsta. Allra närmsta. Inga glada miner. Börjat kännas som att det är jag som försöker liva upp det, jag som snackar för att fylla ut tomrummen. Nu börjar det dock ta emot, vänskapsrelationer består inte av en drivande kraft, det krävs mer än så för att det ska fungera.
En sista sak.. Ryck om dig vännen! Alla kan se hur dåligt du mår. Och många påpekar det också. Ingen förstår varför du håller på som du gör, vet du ens det själv? Slutar du inte snart är du inne i ett beroende, ett sjukligt beroende. Bör det tilläggas att det inte är särskilt snyggt heller? Skrivs här för att du vägrar lyssna. Men läsa kan du åtminstone, sen om du tar in det eller inte, ja, det är upp till dig.
En sista sak till. En positiv sådan. Jag ska till Växjö nästa vecka, och efter det till Oskarshamn för min enda, lilla semester i år förutom Paris. Ska bli superhärligt att komma bort lite. Fast kommer sakna familjen, som alltid.
Kramar från Mindy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar