Dags att försöka sova nu efter ett nästan sömnlöst dygn. Tankarna går upp och ned hela tiden. Tårarna kommer och går.

Gjorde en pappa-mapp med bilder på datorn, bilderna från semestern. Där har han förvisso inget hår men han såg så glad ut på de bilderna. Nu hade han hår. Det tyckte jag var bra, då tänkte man inte alls på att han var sjuk.

Det är nog det värsta, han verkade inte alls så sjuk som han var. Därför trodde man ju inte att detta skulle hända.

Måste skriva lite nu bara, för det var exakt nu han satt inne på toan och hela förloppet utspelade sig innan ambulansen kom. När han satt och sa att han hade så ont.. Ambulans, operation, uppvak, allt till i väntrummet, när vi höll om honom, klappade honom, sa farväl. MEEEEEEEEP!!

Måste sova nu. Ville bara skriva, att nu hände allt. Lite i halv tolv kom ambulansen, vi åkte härifrån ca. 20 eller kvart i tolv. Framme på akuten 23:59. Operation kl. 01. Klar med operation 03. Låg på uppvaket o vaknade kanske ca. 03:30. Vi hade en fin stund och pratade och skrattade med pappa där han låg i sin syrgasmask. Han hade humor in i det sista, den lille spelevinken :) Det gjorde det lättare att se att pappa var relativt glad in i det sista. Visst han hade ont i magen i intervaller då han skrek "ONT!!" "ONT I MAGEN!!" och lät som ja, en liten pappa som gnyr av smärta. Man kunde nästan kramat sönder honom där och då.

Han slutade prata efter 06:00 någon gång och somnade, det gjorde även jag. Blev väckt lite innan halv tio på morgonen, pulsen började sjunka rejält då. Det var då det hände. När pulsen var runt 30 som den var ett litet tag så pustade han ut, en riktigt stor suck lät det som. Sen kom det två-tre stycken till mindre pustar. Sen var pulsen på 0. Då stängde dem av monitorn. Och vi förstod att nu var han borta, på riktigt. Älskade pappa.

Jag fick säga att jag älskade honom innan operationen och även efter, pappa sa det till mig också. Hans sista ord till mig var "sötnos"... Han försökte även pussa min hand när jag höll i hans hand, men syrgasmasken var ivägen. Så besviken han blev, men gesten värmde i mig hursom helst. Han upprepade också några gånger "hur gott" (hur skönt) det var när vi smekte hans armar och höll i händerna. Han var ju alldeles iskall.

Han hade visst inte kunnat räddats, hur man än vridit och vändit på detta. Tjocktarmen sprack pga. en viss cancermedicin, det som var i tarmen kom ut i kroppen och det blev blodförgiftning, därav de blåa naglarna. Han fick kateter och stomi vid op:n. Inget hade kommit ut ur katetern vilket tydde på att njurarna och alla de andra organen lagt av pga förgiftningen. Det var hjärtat, lungorna och hjärnan som fortfarande fungerade. Tur var väl det, vi hann alla säga adjö och ha en fin stund tillsammans innan han somnade.

Uuusch nu när jag tittar på klockan så hade ambulansen kommit :( Måste stänga ner nu. Vi tänker på dig, pappa.