Begravningsbyrå

Natten gick okej. Det var bara svårt att somna när jag visste att det bara var ett dygn sedan allt hände. Varje klockslag påminde mig om en viss grej. "Aha, nu är klockan si och så mycket, det var då..." osv osv.. Nu har klockan blivit lite i elva, nu var vi nog i rummet där de gjort iordning pappa och lagt honom i en särk och tänt ljus. Att gå in där.. Det var det jobbigaste tror jag. Då blev allt så definitivt.

Ännu har inga tårar trillat, håller emot dem. Vet att det inte alls är bra att göra så, men jag orkar inte släppa lös vattenfallet ännu. När jag var nyvaken och funderade på allt kände jag mig nästan som vanligt, jag kände mig okej i kroppen och ja, det kändes ändå ganska bra. Som om man sovit bort problemen, Men ja, sen ringer ju blomsterbud och tar ner en lite på jorden.

Hemsk mening, tar ner en på jorden.. Betyder det att jag var nästan vid pappa i himmelen? Då vill jag inte tas ned på jorden.. Näää.. Nu kommer tårarna.

Idag ska vi till begravningsbyrån. FYFAAAAAN säger jag. UUUUSCH. Att man ska göra allt sånt. Det är ju nog med sörjandet, men nä man måste ju göra en massa saker nu efteråt. Ååh :( Nää nu vill jag till pappa.

Allt är så konstigt. Nu är det verkligen jag mot världen liksom. Mot dem som inte vet. Man går med en hemsk grej inom sig som de andra inte har en aning om. När vi handlade igår, ville bara gråta men vad tror de andra? De fattar ingenting. När jag gick ifrån sjukhuset o folk skrattade och var glada så kände jag mig lite borta. Man har en upplevelse i sig man inte kan dela med hela världen, och som man inte heller ska. Men det blir ändå lite "vi och dem"-fenomenet. Man känner sig lite, borta..