Så många frågor, inga svar

Jag undrar en sak. Jag undrar en massa saker. Men nu undrar jag speciellt en sak. Vad är det som får oss att gå vidare efter jobbiga saker? När man får veta något som gör riktigt ont, när man känner att man inte kan andas mer och bara vill gråta bort den närmsta tiden. Världen ser inte likadan ut. Folk ser inte likadana ut längre, man känner inte igen dofter, smaker känslor. Ja, jag tror ni fattar vart jag vill komma till. Hjärtat tappas alltså ned bland en massa glassplitter och man hoppas kunna rädda det utan en massa blodförlust.

Jag kände detta för ca. 1.5 vecka sedan. Inte en chans att jag berättar vad det var jag fick veta. Det ligger bakom mig nu. Hoppas jag. Även om ögonen tåras i skrivande stund. Jag undrar, hur kunde jag resa mig upp, gå vidare och le efter att ha mått så kasst? Mycket värre kan hända, MYCKET och det har redan hänt för andra, det händer hela tiden. Det kanske inte var så farligt, det jag fick reda på. Det är känslan jag fick jag undrar över. Hur kunde jag gå vidare? Vilken mekanism kopplas in? Överlevnadsmekanismen?

En för alla, alla för en. Önskar att det alltid vore så. (bild från bowlingen)

Folk dör, är otrogna, sårar och snackar skit bakom ryggen på en hela tiden. Hur och varför kan man komma förbi sorgen? Inbillar man sig att det kommer bli bättre och sedan tror man bara det och kör vidare som vanligt? Eller glömmer man att känna, tänka efter ordentligt för att rädslan är för stor att man ska känna något som gör ont? Jag tror jag gör så ibland. Jag vill inte känna eller tänka. Jag bara är liksom. Känner det som känns för stunden. Tänker det som behövs tänkas på för stunden. Det som ligger bakom, det är bakom. Det som ligger framför kommer jag att känna och tänka på när tiden är inne. Fungerar det så?

Så många frågor, inga svar.. /Mindy