Såg nyss en film som heter Emma med Gwyneth Paltrow i huvudrollen som är baserad på Jane Austens bok och den var mycket sevärd. Det sockersöta paret fick varandra till slut. As always..
Kom nästan nyss hit igen och satte på internetradion och möts av en riktig kärleksballad. Vet inte hur mycket jag klarar, först en oerhört puttinuttig film och sedan en riktig ballad. Allt handlar om kärlek. Vad folk tycker om en. Vad du tycker om andra. Att vara omtyckt. Att tycka om andra.
När man tänker efter, vad för snälla saker man fått höra om sig själv kan man glädjas länge, lika länge blir man ledsen när man tänker på hur mycket man kan ha sårat andra av sina handlingar och ord. Den sistnämnda känslan sitter lite fast i mig då jag gånger av osäkerhet avvisar folk på konstiga sätt eftersom jag helt enkelt är för blyg eller för rädd för att faktiskt såra dem genom att säga nej. Då blir det lätt konstiga formuleringar som leder till avvisandet som kommer mycket smärtfullare än om jag bara kunnat vara rak i ryggen och sagt nej från början.
Eller när man gjort sina föräldrar olyckliga pga dumma påhitt. Bah. Nu kom ännu en ballad. Så känslig jag är! Fast nu känner jag mig mer, hm, ensam. Det är minsann tomt utan sina föräldrar och jag har bara varit utan dem i en dag av 14. Jaja. Kanske är det mer som saknas mig..?
Ska jobba tidigt imorgon, wish me luck! /Mindy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar