The second thought

Kom att tänka på en massa djupa funderingar jag haft länge och skulle vilja skriva ut allt, känna att det inte bara stannar hos mig och att någon annan kanske också skulle kunna ta del av dem.

Det är nämligen så att jag tänkt på att man ger upp så lätt, minsta motgång och man vänder ryggen och går. Det är så svårt att dölja besvikelsen, upprördheten, argheten, ledsamheten att man låter känslorna ta över det sunda förnuftet och man struntar i vad som är vettigt. Man glömmer the second thought.

Med det menar jag t.ex. om man bråkar med en vän, en pojkvän/flickvän, förälder. Man kanske får veta något jobbigt, blir tillsagt eller vad som, istället för att vara lugn och sansad kanske man brusar upp, börjar gråta eller bara går därifrån. Man tänker inte på att personen som man blir berörd av kanske inte vill berätta det för dig, säga det till dig eller tvinga dig göra det. Man tror på något konstigt sätt att det man får höra är riktat mot sig, att personen kanske vill vara elak.

Ett ännu enklare exempel jag lånar av mig själv är t.ex. om jag får kritik eller kanske får ett nej. Jag tänker näst intill aldrig att det är för att personen inte kan, vill eller har möjlighet att göra som jag vill. Eller att kritiken är för mitt eget bästa. Nej. Jag tar åt mig som en svamp suger åt sig vätska, jag blir ledsen och besviken. Arg. Allt på samma gång. Helst går jag därifrån och gör mig okontaktbar. Jag har nämligen inte the second thought inbyggt i mig, utan jag tvingas tänka varje gång när jag sitter och tycker synd om mig själv att det kanske inte är så illa som det verkar.

Samtidigt så tänker kanske inte personen som sagt nej till mig, eller gett mig kritiken, att jag reagerar som jag gör för att jag blir ledsen och besviken. Nej, den personen kanske blir sur tillbaks och så har vi ett mindre drama på gång. Man tänker helt enkelt för lite. Jag vet att jag reagerar starkt, är känslig och oftast tänker på det mest negativa och klandrar mig själv. Det personer runt mig borde veta är att jag reagerar lustigt ibland för att jag känner mig kritiserad eller avspisad.

Så the second thought handlar inte bara om personen som får nejet, kritiken. Det handlar även om personen som uttalar kritiken och nejet. Det är ett samspel mellan människor. Det är ofta, nästan hela tiden det är så om man tänker efter. Missförtstånd. Men innerst inne har bara självkänslan fått sig en törn. Alla vill vi vara älskade, omtyckta och glada. Lyckliga. Vem vill egentligen må dåligt? Förutom folk på spikmattor då, haha. Nej men get my point.

Med the second thought menar jag att man ska tänka sig för en sista gång innan man kanske brusar upp eller låter tårarna falla ned. Det är oftast inte som det brukar om någon ändrar humör på en halv sekund. Jag talar till stor del från egna upplevelser och erfarenheter så jag surnar till eller börjar gråta rätt snabbt innan jag tänker efter. Så låt the second thought bli något ni tar till när ni känner att det börjar bli en känslostorm i er. För båda parter.

Understanding is a big part of life, peace sisters and bro's

Eran lilla fredsmäklare /Mindy

Ps. Jag har sett mycket O.C. och är säkerligen i ett känsligt läge eftersom allt slutade i katastrof. Dessutom fullproppad med painkillers och lite yr i bollen så ifall det är klyddigt skrivet har ni förklaringen! Ds.