Det jag fick veta var att mamma kollat upp lite nya siffor på överlevnaden av den cancer pappa har. På dem som cellgifterna fungerar på överlever visst bara 5 % i 5 år. Vad händer då om cellgifterna inte fungerar......? En i min klass skrev till mig innan, pappan hade dött i cancer där med. Då fungerade cellgifterna först och det såg rätt bra ut, sen slog det om och han blev jättesjuk och gick inte att rädda.
Det är det jag är rädd för med min pappa. Att det först nu ska fungera bra så man bygger upp ett falskt hopp, för risken att det kommer slå om är hiskeligt hög eftersom han har så mycket cancer. Något som kan tilläggas är att han har gått med cancern ovetandes i flera år. I kanske 3-5 år minst. Så när man tänker på det, angående överlevande. Det är sådana man upptäcker i tid eller hur man ska säga, då har kroppen inte gått ner sig så mycket ännu. Nu när pappa redan haft cancern så pass länge helt obehandlad så är riskerna ännu större. Det ser verkligen inte lovande ut.
Nu känns det lite som om att jag knarkar. Mina känslor är jättekonstiga. Är i en dimma. Ser ingen början och inget slut. Imorgon ska jag till psykiatern, ska bli riktigt skönt!
Tack alla ni som skrivit till mig. Hellre att ni pratar med mig, undrar och frågar än att bara bli helt tysta och spända.
/Mindy
1 kommentar:
usch va hemskt, va stark.. även om det är svårt. dom trodde min mamma hade cancer för något år sedan. när man får beskedet känns det precis som du beskrev det, en smäll i magen. Jag vet att det känns jobbigt och man ser inget ljus men kämpa och var stark. det kommer ordna sig.
Skicka en kommentar