Personligt utlämnande, om cancern och allt det andra

Innan ni läser, börjar ni läsa, läs allt. Annars blir det svårt att förstå vad jag vill ha sagt. Detta är första gången jag lämnar ut mig totalt för er. Visa gärna hänsyn till det..

Jag känner mig riktigt ensam. Ensam på en punkt i livet där jag bara vill ha förståelse. Den förståelsen kommer dock aldrig att komma, om man inte varit i samma situation som jag är i nu. Jag mådde dåligt under nästan hela hösten, och gjorde som dem sjunger i en låt dålde sorgen med ett skratt. Har mått dåligt redan innan, i åttan och nian. Sommarlovet mellan ettan och tvåan. Slutet av tvåan, i somras, nu i höst. Har bara gjort halvhjärtade försök att rycka upp mig innan, som att inte säga hela sanningen till psykologen/kuratorn för att slippa berätta det som tynger mig.

Just nu är det en stor sak som tynger mig. Att min pappa har fått cancer. Fick först veta att han hade det i ändtarmen av en ren händelse som de upptäckte när han var hos doktorn. Men den kunde man lätt operera bort sa dem, de skulle bara undersöka ifall han hade mer cancer. Vilket han hade..... I hela kroppen. Ändtarmen, i lymfkörtlarna som sprider cancern överallt i kroppen samt gör att han samlar på sig otroliga mängder vatten, i magen i bukhinnefettet osvosv.. De tror att de inte har hittat all cancer ännu. Vi har nyligen fått veta att cancern är obotlig. Han kommer aldrig bli av med den.

Det som går att göras är att behandla med cellgifter, det enda man kan hoppas på är att det fungerar så det inte sprids mer cancer, men han kommer aldrig bli av med den. Så bara där har livslängden förkortats med tiotals år. Fungerar inte cellgifterna så.... Då vet vi inte. Kan vara inom loppet av ett år, mindre, mer.. Att få veta en sådan sak är som att få en hård smäll i magen. Det gjorde att min värld rasade ännu en gång, bara det att nu rasade det mer än vad jag kan bygga upp med egen hjälp.

Så därför har jag börjat hos en psykiater som jag ska gå och prata med varje vecka. Han ska hjälpa mig med all min ångest jag samlat på mig. Jag har även börjat med antidepressiva förra veckan, samt en annan medicin man tar om man får akut ångest. Allt är så jobbigt. Det känns inte som att någon har tålamod med en ledsen och vilsen 18-årig flicka. Det jag vill är inte att ni ska tycka synd om mig, bara visa förståelse. Att ibland kommer jag att må dåligt. Riktigt dåligt. Men oftast visar jag inte den sidan utåt. Det kommer när jag är hemma, då känslorna bara sköljer över mig och jag kan ligga och gråta hur länge som helst.

Anledningen till att jag skriver detta är just för att jag känner mig så ensam nu. Det var jobbigt redan innan med studenten utanför dörren och inte veta vad man vill, det andra jag är ledsen över, tonårslivet, matproblemen (kanske berättar en annan gång).. Nu med pappa också. Det fick bägaren att rinna över. Det enda jag vill, är att ni, ska försöka förstå och inte kolla snett om en tår eller två börjar rinna. Om jag snäser, gömmer mig, eller beter mig på något annat sätt. Det är mer eller mindre enbart pga att det är som det är just nu.

Ångesten slukar mig ibland. Det är den jobbigaste känslan. Allt börjar snurra, klumpen i bröstet, tårarna som tränger på men som inte kommer, känslan av att vilja fly långt bort. Känslan av okontroll, min kropp och jag samarbetar inte. Den kan fly, springa, hoppa medans jag står still. Orden som kan komma. Slutar oftast med att något gått sönder, jag sprungit iväg, slagit i väggen, sagt fula saker. Då ligger jag oftast bara helt utmattad och gråter, gråter, gråter.. Och inte förstår något.

Går som sagt hos psykiater nu, hoppas det kommer att hjälpa. För som det är nu ser jag inte fram till något, närmsta fest, studenten, semester... Allt är i ett enda töcken. Hjälp mig ur dimman.

/Mindy