KAOS!!

Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh! Jag orkar inte! Ibland nu efter medicinen så känns det som att jag är glad, till och med lycklig, jag skrattar och ler. Jag känner att världen är med mig. Samtidigt kan jag må så jäkla dåligt, jag får en riktigt dålig dag. Ångesten kommer (ja, den kan visst komma nu ändå!) och jag känner att jag lever i ett helvete. För att sedan få en dag som känns som himmelen. SLUTA!!!!! Låt mig va!! Jag vill ha BALANS!

Det enda jag kan inse är att jag är sjuk. Sjuk i något störigt jag inte förstår mig på. Jag försöker alltid överanalysera allt och alla och hitta deras brister för att kunna hjälpa dem med bristerna och försöka få dem till ett bättre liv. Lifecoach är ju det jag vill bli, stötta människor i rätt riktning och hjälpa dem att leva bättre efter deras förutsättningar. Jag vill hjälpa andra... men jag kan inte ens hjälpa mig själv! Vad är felet! Jag har förstått en viktig sak, innan man riktigt kan lära sig att älska någon annan (även hjälpa) så behöver man kunna älska (hjälpa) sig själv. Jag kan inte! Jag älskar inte mig själv, jag kan inte hjälpa mig. Vem ska jag då älska, hjälpa? Jag tror att jag älskar. Men jag känner mig så tom.

I lördags, när jag var med min släkt samt min pojkvän i Småland så kände jag mig uppskattad. Jag kände att folk fanns för mig. Jag fick kramar, kindpussar, uppmuntrande ord. Fan så bra jag mådde efteråt rent ut sagt. Jag var så glad i bilen hem. Varför räcker inte den glädjen till nu? Varför behöver jag så mycket? Jag klarade ett stort samhällsprov idag, kunde alla svaren. Svävade som på små moln hem, sket i att bussen var över 30 min försenad till slut pga kaos på centralen. Jag var glad. Nu är jag ledsen. Mår dåligt. Inser hur illa det är. Jag står inte ut! Men vad kan jag göra åt det? INTE ETT JÄVLA SKIT! Jag kan bara sitta här och gråta, skriva hur jag känner, prata med min psykiater varannan vecka och VÄNTA! Vem lever livet för att vänta?! VEM?!

/Mindy