My inner thoughts

Har en massa saker att skriva nu som bara hänt under en dag, men jag vill lätta mitt hjärta en gång istället för hjärna. Texten är inte sann, delar är, och själva budskapet är, men inte ord för ord, mening för mening. Jag var tvungen att hitta på lite också..... so here it comes..

Innan jag börjar, jag la in den pinsamma "Pieces of me"-bilden nu också. Kan vara läge när jag ändå lättar lite på mig.

Den senaste tiden har du verkligen kvävt mig, tagit bort all luft som finns att andas med frågor, antaganden och ytterliggare frågor. Innan kunde jag inte släppa taget, men jag känner att det är dags nu. Jag klarar inte av det mer. Jag vill inte vara din mamma, din psykolog och samtidigt vara någon du tycker om. Jag är Mindy, 17 år och jag kan inte låsas in en slags samvetesbur där jag inte kan röra mig fritt och göra som jag vill för att du hela tiden sitter där och blåser samvetesgas som jag tvingas andas in. Det fungerar inte så.

Eller så är du som ett klibbigt cementpulver, och jag är vatten, du blåser pulvret på mig och jag stelnar gång på gång och måste hacka mig loss för att kunna gå vidare.

De flesta har sett, inte minst du, att jag är påväg någon annanstans. Jag vill inte mer. "Allt eller inget?" Jag väljer inget.. Då kan jag gå tomhänt och samla upp nya intryck. Det sättet jag redan börjat på nu är toppen. Jag trivs hur mycket som helst! Det har fört mig närmare nya människor och människor jag tidigare inte lagt märke till. Underbara människor.

Varje natt drömmer jag antingen kärleksdrömmar (om vem, vilka eller ja, det har ingen betydelse) och vaknar lycklig, eller mardrömmar om klor som tillhör ett grönt monster som jagar mig. Då vaknar jag tårögd och vettskrämd. Kanske, kanske, så är det ett tecken? Who knows..

Well. I have to let go now, bye darling, bye, I'm not going to miss you...