Varför strävar vi alltid efter att bli lyckliga? Märker vi ens vad vi har innan vi förlorar det? Nej, jag tror nog inte det. Jag hade det, och det gled ur mina händer så lätt. Så många gånger. Varför inte bara lära sig av sina misstag?
Det känns lite som "I had it all.., but now Iv'e lost it. Standin' here, without a place to go but home. Home, home to lonelyness. Home to myself."
Och där försvann en massa personlig text jag skrev. Vill inte lämna ut mig alltför mycket, finns för många oärliga människor där ute som skulle kunna använda det mot mig.
Okej. Det enda jag inte förstår nu är varför jag inte bara hoppar upp och ned av lycka? Varför kan jag inte gråta? Varför kan jag inte skratta? Vem tog mina känslor? Eller vad tog det? Jag skulle gärna vilja kunna känna saker igen, det är inte kul att ha ett hjärta av is. Även om det gör superont i hjärtat just nu, det sticker och hugger i det. Känns så lite varje dag. Undrar vad det kan vara? Men jag vill känna lite mer än bara lite stickningar och hugg.
Låter deadly serious dethär, det är det inte, hoppas jag inte. Känner mig bara otroligt känslokall. Innan svämmade jag ju över av känslor, where did it go? Just wondering...
Hoppas det ordnar upp sig :) Filmen var trevlig, Linn rolig, och godiset mumsigt. Japp, min godisdag idag, eller igår rättare skrivet. Har säkert svamlat hur mycket som helst nu men jag publicerar ändå. A part of me. Sov gott!
/Mindy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar