Hallo. Så var man hemma igen. Vet inte riktigt vad jag känner faktiskt, eller jo, jag känner ju av att jag har feber och är dunderförskyld med massa ont i halsen. Det är inte så lätt att missa. Men känslan av att vara hemma. Hemma. Vet inte riktigt om något känns hemma. Just nu drar mitt/mina rum till sig trista tankar. Påminner mig om mina överdoser..
En i varje rum. Så passande. Så jag kan ha det jobbigt i båda rummen med minnen som tränger sig på. Tack mig själv, du är ju så smart ibland. Jag ville aldrig försvinna vid någon av överdoseringarna. Jag bara gjorde det. Känns grymt onödigt, såklart. Det jobbigaste är när ens nära far illa av vad man själv hittar på för dumheter. Av någon konstig anledning jag inte kan släppa, en känsla jag haft under hela tiden som minne från sjukhusvistelserna är att jag kände mig så riktigt omhändertagen. De tog inte hand om mig personligen, de bara tittade till mina värden, tog blodprover och andra tester samt såg till att jag fortfarande andades. Av någon anledning gillade jag känslan av att ligga där, skakig av alla tabletter omringad av alla i vita rockar.. Jag förstår verkligen inte varför och vill inte komma dit igen pga min egen dumhet.
Ja, dumhet. Nu vore det bara och enbart dumt att göra något sådant. Då var det inte. Jag behövde fly. Det var mitt enda sätt. Nu finns inte den utvägen längre. Jag vet hur mycket det påverkar mig och min omgivning, inget bra sätt att fly på alltså.
Tårarna trillar ned.. Antar att lite är pga att jag är sjuk. Lite för att det är en konstig situation jag är i nu. Jag går inte i skolan, jag har dagarna fria.. Det har inte varit svårt att fylla dem än så länge. Det känns bara rätt meningslöst att finnas till när man inte gör något vettigt med sitt liv. Jag bara finns nu, tar upp plats. Någon som inte bidrar med något. Så känns det. Jag är bara ledsen. Och sjuk, fysiskt och psykiskt.
Gash...... Jag hatar att vara psykiskt sjuk. För det är inget jag kommit upp med själv, utan det är omgivningen som format mig och fått mig känna på ett visst sätt. Jag blir inte konstig som vissa blir, de som är tydligt psykiskt sjuka. Jag är en sådan person det inte syns på, en riktig liten smygis.. Då kan det vara jobbigare när folk inte förstår, jag både ser ut och verkar stabil. Jag har mina dagar, mina stunder. Sen kommer det dåliga. När jag blir ledsen och drar mig undan.
Känner mig lite vilse för tillfället. Försöker komma på meningen med att skaffa jobb, flytta hemifrån, plugga och allt det där. Nu känns det inte direkt som något som lockar, och om jag ska vara ärlig så har det faktiskt aldrig lockat. Det känns lite som *pling!* "jaha!" är det detta som är livet?
I hope I will find my answers..
/Mindy
3 kommentarer:
Kanner mig lite nyborjare pa att skriva har. Har last andra kommentarer du fatt, men dessa manniskor verkar ju sa übersmarta sa vet inte om jag platsar:) Nu dissade jag mig sjalv supermycket...haha. Jag ar smart (!) trots att vissa papekat motsatsen for mig i mitt liv, darav min daliga sjalvbild. Men grejen ar att jag foredrar att bara skriva som jag kanner och lata orden komma, utan att ha press pa mig att leverera. Det ar da det smarta kan komma, anser jag. Varfor ska man va smart foresten? Ok, det har ju sina fordelar. Bara man inte ser ner pa andra! Det viktigaste ar val att man har ett gott hjarta^^
Nu var det ju inte detta jag skulle skriva om dock...
Jatteintressant och vagat inlagg! Det gor ont i mig att du tagit overdos innan, vet inte vad jag ska saga om det. Du verkar iaf kunna se det lite fran ovan nu och skriva om det, vilket jag tror ar bra. Det dar med livets mening ar val den eviga fragan som jag inte tror nagon kan pasta sig svara helt ratt pa.
Jag tror val att vi har fatt livet som en slags gava och att vi sen far gora vad vi vill med det. Man kan kasta bort det pa att ma daligt och sla pa sig sjalv, eller sa kan man val ta itu med saker och forsoka utvecklas som person for att ma annu battre. Sen gar det ju saklart upp och ner, for det ar ju inte en dans pa rosor alltid. Men vada, skulle det vara det hela tiden skulle vi ju inte veta att det var rosor vi dansade pa och da hade ju inte det varit lika kul, eller hur?!
Men men... Jag har val ocksa haft tankar om meningen med livet. Det basta jag tror att man kan gora for att inte ma daligt av de tankarna ar att tanka positivt och att leva i nuet. Later klyshigt, men tank efter! Tank verkligen efter vad som ar positivt. Tank verkligen efter hur underbart det kan vara att leva i nuet. Eller ja, har man ett daligt "nu" vill man kanske inte leva i det, men som sagt, det gar ju upp och ner.
Mamma tipsade mig om att tanka ut 5 positiva saker som hant under dagen innan man gar och lagger sig. Det kan vara enkla saker som att man for en gangs skull inte slog tan i koksstolen eller storre saker som att en person man tycker om pa nagot satt visat att den uppskattar en. For mig har det blivit en vana att tanka sa har och det funkar faktiskt! Man lar sig att vanda saker till det positiva; att lata det positiva synas och lata det nagativa komma i skymundan. Har svart att halla mig till 5 saker numera^^
Krams!
Du är ju en mästare på att skriva bra kommentarer, så sluta för guds (eller min) skull inte med det :)
Tack för dina fina ord!
kramar
Forlat!
Skicka en kommentar