Lite om mina ätstörningar

Var ju hos mamma och pappa och åt middag igår. Hemma hade jag choklad som jag åt upp. Mådde svinkasst efteråt. Fick tjockiskänslor direkt. Därför gick jag så många promenader igår.

Det som är det jobbigaste med min ätstörning är att den är så svår att förstå för andra. Jag kan äta godis, glass (nån enstaka gång), snacks, mat osv. utan att sitta och peta. Genast där tror folk att det inte är något fel. Eller om man kollar på min kropp, den är normalsmal. Inte revbenssmal som vanliga anorektikers kroppar. Ätstörning sitter inte i hur kroppen ser ut, den sitter i hjärnan som en svart slempropp som förstör de friska tankarna.

Jag går inte efter vad jag äter direkt så att jag inte kan äta godis. Jag tänker mycket mer på kalorier. T.ex. kan jag äta 600 kcal godis, 400 kcal mat och 200 kcal dricka. Alltså 1200 kcal och sen röra på mig genom promenad eller annat och göra av med låt säga 1800 kcal på en dag. Då har jag ätit 600 kcal mindre än vad jag gjort av med vilket gör att jag går ned i vikt. Det är så det fungerar, antalet kcal in ska vara mindre än de som man gör av med under en dag. Den sk. energibalansen.

Jag varken tränar frenetiskt eller äter minimilite, nej, jag har andra saker som förstör för mig. T.ex. mina magproblem som gör det lätt för mig att få upp mat. Min hals går sönder av det! Därför den är som den är idag. Men det är bara bra tycker jag, för då inser jag att det inte är bra att hålla på så och låter bli ett tag tills halsen blir bättre. För just nu kan jag knappt äta.

Det jobbigaste måste vara alla som inte vet om mina problem och som frågar varför jag mår dåligt eller vad jag ska göra i höst. I höst ska jag ju börja på IDUNkliniken som är ett ställe för de med matproblem. Där ska jag gå på dagvård. Lära mig mer om mat, hur man ska käka, göra övningar och massa annat. Jag ska alltså inte plugga vidare i höst utan först bli frisk innan jag funderar vidare på något annat.

Någon med ätstörning är specialiserad på att dölja och förneka den för omgivningen. Så snälla, spara era svidande kommentarer som "ja men du ser ju inte sjuk ut!" eller "är man inte störd om man har ätstörningar? det är väl för fan bara att äta!". Det hjälper knappast..

/Mindy